Maria håller koll på Mångfingerörten på Paktesuolo. Signhild och Inger vakar över Höstlåsbräken i Sakkavare och Sundnäs. Elisabet själv vet exakt var Purpurknipproten och Fjällarnikan finns.
Men vem ska ta hand om Skogsfrun? Och Nornan?
-Vi behöver fler Floraväktare, säger Elisabet Arvidsson.
Foto: Maria Sundqvist
Pite Lappmark, som består av Arjeplogs och Arvidsjaurs kommuner, erbjuder en mycket varierad och spännande flora. Ett omfattande inventeringsarbete pågår, och Elisabet Arvidsson är en av de eldsjälar som varje sommar ger sig av ut i naturen på jakt efter intressanta växter. Hon är också Floraväktare – och arbetar för att väcka intresset för sällsynta växter hos fler.
Allt började när hon en dag besökte sin son i skolan. Just under den lektionen visade läraren diabilder från en skolresa.
-Bland alla dessa diabilder fanns ett tiotal bilder på fjällväxter, som läraren berättade om. Sedan köpte vi en enkel flora, på sonens initiativ, och tog med oss på en av våra fjällvandringar. Jag minns att vi hittade bland annat stormsippa, som stod och darrade i vinden. Sedan hittade vi växter som inte fanns med i vår bok, och då köpte vi en bättre flora, och på den vägen är det. Jag brukar säga att som lärare får man aldrig underskatta värdet av en enskild lektion, för man vet aldrig vilka frön den kan så, säger hon och skrattar.
Foto: Börje Törnberg
Tillsammans med maken Börje Törnberg har Elisabet sedan sökt och dokumenterat växter i Arjeplogs fjällvärld, varje sommar.
-När vi började hade vi ingen GPS. Vi hittade uppgifter i gamla böcker, som gav tips om var vi kunde hitta sällsynta växter. Ibland lyckades vi, ibland inte, berättar Elisabet.
Foto: Börje Törnberg
Fjällarnikan är en av de växter som Elisabet och Börje hade sett innan de hade GPS.
-Jag visste ungefär var den fanns, på Nuorta Grapesvare, och i somras skulle vi gå dit och försöka hitta den igen. Vi gick och gick, men till slut tvingades vi ge upp. Precis när vi bestämt oss för att gå hem, fick vi syn på den. Tyvärr var den utblommad. Men nu har vi koordinaterna och kan lättare hitta den igen. Vi sökte den även uppe på Tjäksa men där fann vi den inte. Fjällarnikan blommar inte varje år, så det är lätt att missa den.
Att titta till växterna i ett visst område, och jämföra dess utbredning år efter år, är en av ingredienserna i uppdraget som Floraväktare.
-Vi kan också informera markägaren om var det finns värdefulla växter, och försöka väcka intresse och förståelse för att det finns intressanta växter, värda att bevara av en eller annan orsak, säger Elisabet.
Elisabet är koordinator för floraväkteriet inom Pite lappmark. I januari månad gör hon en rapport som skickas in till Svenska Botaniska Föreningen. I rapporten finns de noteringar och jämförelser som områdets Floraväktare gjort under det gångna året.
Foto: Börje Törnberg
När det gäller exempelvis Höstlåsbräken i Sakkavare, kan hon nu rapportera in en ökande utbredning. På gräsmattan ovanför potatislandet hittades 13 stycken plantor år 2009. Ett år senare hittades 42 stycken, och i år, 2011, har inte mindre än 155 plantor noterats.
-Dels blir vi duktigare på att hitta dem, men det är också så att de fått bättre förutsättningar sedan vi upptäckte dem. Varje planta är markerad med en pinne, och gräsklippningen sker med stor försiktighet just där, berättar Elisabet.
Inför sommaren 2012 har Elisabet två förhoppningar. Den ena är att hitta Floraväktare som är beredda att ta sig an Nornan, som finns inom Arvidsjaurs kommun, och Skogsfrun, som hittats vid Likka längs vägen mot Örnvik.
Foto: Birgitta Öster
-Det var ett mycket överraskande, exklusivt och roligt fynd. Skogsfrun lever större delen av sitt liv under jorden, och så plötsligt tittar den upp och blommar. Den hittades av Birgitta Öster under inventeringslägret i somras, bara ett enda exemplar.
Den andra förhoppningen, som Elisabet burit med sig många mil och många år, är att hitta Fjällbruden i Arjeplogsfjällen.
-Jag har sett den i Jokkmokksfjällen, och den kräver speciella förhållanden för att trivas. Men den borde gå att hitta även i Arjeplogsfjällen…
Maria håller koll på Mångfingerörten på Paktesuolo. Signhild och Inger vakar över Höstlåsbräken i Sakkavare och Sundnäs. Elisabet själv vet exakt var Purpurknipproten och Fjällarnikan finns.
Men vem ska ta hand om Skogsfrun? Och Nornan?
-Vi behöver fler Floraväktare, säger Elisabet Arvidsson.
Foto: Maria Sundqvist
Pite Lappmark, som består av Arjeplogs och Arvidsjaurs kommuner, erbjuder en mycket varierad och spännande flora. Ett omfattande inventeringsarbete pågår, och Elisabet Arvidsson är en av de eldsjälar som varje sommar ger sig av ut i naturen på jakt efter intressanta växter. Hon är också Floraväktare – och arbetar för att väcka intresset för sällsynta växter hos fler.
Allt började när hon en dag besökte sin son i skolan. Just under den lektionen visade läraren diabilder från en skolresa.
-Bland alla dessa diabilder fanns ett tiotal bilder på fjällväxter, som läraren berättade om. Sedan köpte vi en enkel flora, på sonens initiativ, och tog med oss på en av våra fjällvandringar. Jag minns att vi hittade bland annat stormsippa, som stod och darrade i vinden. Sedan hittade vi växter som inte fanns med i vår bok, och då köpte vi en bättre flora, och på den vägen är det. Jag brukar säga att som lärare får man aldrig underskatta värdet av en enskild lektion, för man vet aldrig vilka frön den kan så, säger hon och skrattar.